Om mig

Det känns som att jag alltid sjungit i kör. Gossopran i domkyrkan i Visby tills jag var fjorton och det där efterlängtade målbrottet kom. Killarna som redan sjöng tenor slutade retas, när ”han, den förvuxne sopranen”, blev bas. I slutet på nian tyckte mina föräldrar det var dags att jag skulle sjunga i deras körer (brist på basar; the story of my life). Och många körer blev det på gymnasiet. Som flest sjöng jag i sex samtidigt, däribland sångsällskapet Nio Sångare. Jag älskade sällskapsformen och att sjunga. Så efter lumpen på Waxholm, när jag började studera kemi i Uppsala, sökte jag och kom in i Orphei Drängar. Där kunde historien slutat; ”nöjd manskorist, professor emeritus pensioneras från Uppsala universitet april 2054″. Men jag insåg att jag inte ville bli kemist och ODs sångpedagog Anders Andersson föreslog att om jag skulle ta ett sabbatsår så skulle jag göra det på en folkhögskola.

Varför inte, tänkte jag, sökte, och kom in på Vadstena fhsk 2006. Här fick jag sånglektioner och min pedagog Monica Thomasson puttade mig sakta men säkert bort från körsången. Så väl att jag 2008 kom in på Malmö musikhögskola och fick sjunga för Britta Johansson. Året efter sökte jag, men kom inte in på, Operaakademiet i Köpenhamn. Men jag hade bestämt mig. Jag skulle bli operasångare och det var på OA som sista rycket skulle ske. Så jag slängde ut datorn (för att kunna hålla repetitionsmoralen) och köpte inte en ny förrän jag ett år senare kom in.

OA är en samverkan mellan DKDM och Det Kongelige Teater i Köpenhamn så utbildningen sker på Operaen och man får tillfälle till praktik på stora scenen. Min röst utvecklades och sceniskt var detta min första utbildning. Det gick nog ganska bra med tanke på de priser jag fick och att jag i slutet av mitt andra år fick erbjudande av operachefen om ett solistkontrakt till efter examen året efter!

Inte nog med att jag har haft sån tur med ett röstfack som är ovanligt (det i sig öppnar dörrar) utan också träffat rätt lärare och haft så underbara klasskamrater under alla mina sju års sångutbildning som inspirerat och eldat på min utveckling. Sångarskolan är inte slut ännu, man måste lära sig nya roller och rösten ändras med åren, så det tursammaste är nog att min bästa klasskamrat fortfarande är med mig som påhejare, kollega och kritiker tillika fru och mor till mina barn.

Jag hoppas att jag får göra det här länge till och att Ni, min publik, vill lyssna, se och känna den klassiska musiken med mig. Tack för att Ni tagit mig så här långt!